Dum och dummare

Löneavdrag? Är det något slags skämt? De skall ju inte vara poliser överhuvudtaget, och det här tror jag är något vi alla kan enas om. Låt oss säga att du är en sådan som tycker att det är OK för en polis att hysa uppenbart människofientliga åsikter och värderingar. Du är vit, du är man, du är medelklass. Du behöver helt enkelt inte vara rädd för att drabbas av deras hat. Kvarstår gör då den häpnadsväckande dumhet de uppvisar genom att (självmant och oombett) inte bara först spela in sitt skitsnack, utan sedan även spela upp det, och detta inför sittande rätt. Wow. Man blir mållös. Det är alltså dessa genier som skall lösa eventuella brott du trots allt kan bli utsatt för, av bettlare, skärslipare och annat löst folk. Känns det tryggt? Nej precis, inte särskilt. Lite svårt att tjäna allmänheten när hela ens huvud sitter benhårt fastkilat rakt upp i räva.

La Suisse – nul points

Formuleringarna är mjukare, mer inlindade. Väljarna låter sig lockas även om budskapet i grunden är detsamma. De slipper känna sig som extremister. Övriga reagerar inte längre lika hårt. Det är fråga om en gradvis tillvänjning ungefär som när man går från att dricka röd mjölk till grön.

Bra skrivet. Vi måste göra något åt Sverigedemokraterna. Och vi måste göra det i förrgår. Senast. De har redan smittat Folkpartiet. Det kan så lätt gå åt helvete, det här. Först diskursen, sedan hela skiten. Åt. Helvete.

Ompa ’til death

Alla har väl kanske redan Spotify, världens just nu största streamade tjänst för minderårig tubamusik, men här är iallafall fyra st koder som låg och skräpade:

gD38WndGPDRgF3Xm
M8qGxGFs7xJyeczB
KJMDeLBX5TTsg76p
Nkyh8ZRp2Wzw5Hub

Good-bye, Chunky Rice

Författare: Craig Thompson
Illustratör: Craig Thompson
Bindning: Trade paperback
Antal sidor: 125
Förlag: Pantheon Books (2006-05-02)
Bästa pris: €7.64 inkl. frakt (83,29 SEK)

Wow. Jag gillar superhjälteserier alltså. Mycket. Men kanske egentligen mest av nostalgiska skäl. Spenderar (OK inte helt) utan att blinka alldeles för stora summor på glassiga samlingar av serier jag läste när jag var liten. När pengarna för en enda Uncanny X-Men Omnibus skulle räcka till typ hela Seths samlade publicering. Och Chester Browns. Och Joe Matts. Och några till. Serier som om jag skall vara helt ärlig faktiskt har en hel del mer att säga om existensens mysterier än både Uatu och Galactus. Det här var för jävla bra alltså. Jag lipade som en gris. Det är så vackert, så sorgligt, så ärligt, så naket. Melankoliskt men samtidigt så förlösande optimistiskt. Det här är livet, gott folk. Och huvudpersonerna är alltså en sköldpadda och mus, tecknade i någon slags naivistisk Peter Bagge -stil. Ändå är det mer autentiskt än det mesta jag läst i år. En ambitiös debut (från 1999 ursprungligen) med en del riktigt avancerade paneler. Flashbacks, parallella historier och grejer. Rätt smarrigt faktiskt. Jag rekommenderar helt klart ett köp. Kan nästan lova att du inte blir besviken, vem du än är, i princip. Vi är ju alla människor. Typ. Kolla in Craig Thompsons blogg. Där finns bland mycket annat fina skisser från Chunky plus stiliga foton på konstnären som valp. På tal om ingenting särskilt så skall jag förresten aldrig mer dränka en säck med någonting överhuvudtaget, bara för att det är kul. Det är inte koolt. Inte det minsta faktiskt.

Någon slags revival på gång?

Det är mycket ironi nu. Mycket ironi blir det. Låt vara en av de lite fegare formerna av humor. Men ack så rolig. Big props till signaturerna Johanna och Martin Hansson. Ironins tjusning – känslan av att vara inkluderad, är helt klart samtidigt en del av dess förbannelse – osäkerheten inför huruvida man verkligen är inkluderad. Blir gammalt rätt fort. Har t ex redan börjat tvivla på att sagde Martin Hansson är 100% for reals… Jobbigt. Skrattar än så länge, men börjar skönja en bitter eftersmak.

Mot bakgrund av detta tänker jag att jag kanske borde ta och se om The Yes Men innan den smaken tar över. Filmen citerades i en bok jag läser. Gillar särskilt ordvalet ”ungdomsmarknaden”. En sådan där utsökt (och fullständigt genomcorporate) eufemism som bara en new school -folkpartist kan använda utan att dö eller bli till salt eller nåt. Av skam. Anyways, The Yes Men håller fejkföredrag i Tammerfors. Ämnet är textiltillverkning. Publiken lyssnar, applåderar och tackar. För jävla bra:

Betänk om slavar fortfarande fanns och var lätta att äga. Vad tror ni att det hade kostat att hålla en slav idag, till exempel i Tammerfors? En finsk kostym kostar minst 50 dollar. Två McDonaldsmenyer kostar cirka 10 dollar. Ett billigt rum kostar 250 dollar i månaden. Slaven måste också få sjukvård. Och då barnarbete är förbjudet här i Finland är ungdomsmarknaden inte öppen.

Säg att vi låter slaven stanna i sitt hemland, till exempel Gabon. I Gabon räcker 10 dollar till mat i två veckor. 250 dollar kan ge slaven tak över huvudet i nästan två år. 50 dollar kan ge slaven budgetkläder livet ut. Sjukvård är också billigare. Och dessutom, som grädden på moset, kan barn fritt anställas. Den största fördelen med systemet är för slaven själv. För i Gabon behöver slaven inte vara ofri. Främst för att inga kostnader för slavtransporten måste tjänas in. Potentiella förluster på grund av rymningar begränsas av slavens ringa utbildning. Det är också bra för slavarna att de stannar kvar i sin hemmiljö så att de slipper hemlängtan och rasism.

It’s funny ’cause it’s true…

Southside stylee

Men det blev inget. Vidar, Vilda, Eldar, Janne och de andra med mer ”vanliga” namn som jag faktiskt har svårt att komma ihåg, kommer få fortsätta leka i en stel och trist ställning. Gick därifrån med stor klump i halsen. När jag kom hem satte jag en surdeg på ekologisk honung från Vätö och äpplebitar från Rosenhill. Kändes lite bättre.

Min nya favoritblogg. Spänks Rob! Och:

Ibland går det trögt med tårarna, men om vi tjatar tillräckligt länge så brukar de komma. Och han håller alltid med om att det känns ”skönare” efteråt!

Mwo ah ha haaa!

Mosh Pit

Olja på duk av Dan Witz. Blev änna inspirerad av all youth crew, tack jebbank.