Jag kan ha fel, men blir inte det typ 400 ”normala” årslöner? Nicely, nicely. Jag drog bort det han fick för att dela ut bland medarbetarna, hälften i skatt (det var nog lite väl eller? I USA betalar de väl inte direkt någon skatt att tala om? förutom det som går till vapen och för att störta latinamerikanska regeringar) men det blir ändå en jävla massa kvar. OK att han är rolig, men inte så rolig. Vi talar naturligtvis om stålarna Conan O’Brien fick av NBC för att de blåste honom på The Tonight Show. Nu behöver han bara någon slags mirakelkräm eller stamcellsshake eller något. Karln ser onekligen provocerande fräsch ut, men inte 400 år kvar -fräsch.
Kom precis på en i mitt tycke rätt klatschig formulering som jag tänker mig att jag skulle kunna använda på filmbloggen vid tillfälle. ”Den här filmen är som ett enda långt, stenhårt analsamlag med Bert Karlsson. I rätt sällskap och med ett varsamt handlag hade det kunnat vara hur mysigt som helst. Som det är nu är det värre än din värsta mardröm.” Funderar på att byta ut ”din värsta mardröm” mot ”en Världens Barn -gala hostad av Linda Isaksson”. Det är mer beskrivande (och på många sätt läskigare) tycker jag. Nu måste jag bara se en riktigt jävla dålig rulle också. Men det skall väl inte vara något större problem.
Kom precis hem från en visning av ”The Most Dangerous Man in America: Daniel Ellsberg and the Pentagon Papers” (Den där Nixon var en rätt festlig prick ändå. Så serietidningsond.) och hittar ett mail med titeln ”I thought you loved me – and you?” från en ”Maria from Russia” i inboxen. Vi har tydligen pratat och haft det så himla trevligt på ett forum, och nu är det meningen att jag skall jag klicka på en massa länkar och bli kortkapad, förnedrad och barskrapad. Kvittar väl mig, jag är snabb i ”move to trash” -fingret, men jag tänker på landets alla psykotiker. Tänk vad jävla läskigt om du redan från början är rätt duktigt paranoid. Och så kommer det en massa brev från påhittade människor som vill dig saker, kräver saker av dig. Precis den lätta lilla knuff man behöver för att glida in i ett nytt skov. Eller tänk på alla gamla, de blir ju rädda om de typ inte känner igen den nye brevbäraren. Eller om de har bytt layout på smörpaketet när de är och handlar, såna grejer. Då äter de mackor med ister i tre veckor, tills de sagt på PLUS att det fortfarande är samma smör i paketet. Jag säger tråkig stil och vad hände med egentligen med gentlemannatjuven? Det är fan illa ställt när inte ens skurkar har någon heder längre.
Wow. Frågan som spontant innfinner sig är ”hur”? Men de söp nog rätt hårt, tror jag. Och förträngde saker. Tror inte att man blev direkt ”utbränd” på den tiden. Man bara sköt sig i huvudet helt stilla en vacker dag, alternativt tog en massa piller. Allt beroende på vilken rigid könsroll man råkade vara stenhårt och obönhörligen fastlåst i. The Good Old Days. På bilden: Gene Kelly och Debbie Reynolds i ”Singin’ in the Rain”.
Jag går på filmfestivalen. Som bara den. Tack mor och far! Dom(ar) faller här.
"So you got no friends and you wander through the night, now you watch the sun rise through a rifle sight. Well don't believe in people who say it's all been done, they have time to talk because their race is run. So get in some licks and hold your head up & soon you'll be drinking from that crystal cup."
