Maela - Populärkultur Orsakar Cancer

Chris Bachalo är helt fantastisk. Jag vet inte vem jag gillar bäst av honom och Humberto Ramos just nu. Det är nog nästan dött lopp. De här tre numren av Amazing Spider-Man är i vilket fall som helst en ren njutning. Det snöar i april och New York har sällan sett vintrigare ut. Det är snyggt som f*n, och nästan så att man fryser lite själv. Wolverine ser stenhård ut, och de Predator-inspirerade mayanska dödsgudarna är inte dumma de heller. Lite koolt med en serie där miljön spelar så stor roll. Om det inte vore för dödskulter, ultravåld och social commentary modell light, skulle jag ändå njuta av att bara kolla på vädret. Det är rätt soft. Fler bilder efter hoppet.

Fortsätt läs ‘Amazing Spider-Man #555-557′

“Uncanny” är rätt rutten just nu. Jag vet att Ed Brubaker är ett geni och allt det där. Fan, jag beställde ju precis en Captain America Omnibus: Volume 1 från nya favoriten; sjukt billiga The Book Depository. (Tack Seriehyllan för tipset) Så predika inte för kören. Men allvarligt talat, finns det någon där ute som inte upplever hans bidrag till hela Divided We Stand -grejen som rätt mycket filler? Lite väl till och med, skulle jag vilja säga. “Freaky, alla har hippienamn och fula kläder.” Jaha, kul. Vad Colossus och Nightcrawler gör i Europa har jag aldrig ens fattat/orkat bry mig om. I det här numret kör Wolverine iallafall skoter. Klicka för bild. Alltid något. Skoter är aldrig fel, och påminner mig om en gammal kompis och dennes uppslag till “värsta drömtatueringen”. En gigantisk backpiece med en same som hoppar med skoter genom brinnande ringar. Kunde nog ha blivit rätt hårt, men blev mig veterligen till slut aldrig av. Synd. Som sagt, är rätt avslagen på Uncanny. Som det känns nu är jag glad att jag inte förnyade prenumerationen (det här var som av en händelse mitt sista nummer). Vi får väl se vad Matt Fraction hittar på. Kanske kommer att ångra mig bittert.

Jag har vunnit en tävling och ett fint pris. Derivativt, spekulativt, man kan kalla mitt bidrag många saker. Men faktum kvarstår och det är att jag JÄVLAR VANN, YOU MOTHERFUCKERS! Det är så många man skulle vilja tacka i ett läge som detta. Mamma, pappa, The Church of Hank. Men tiden tillåter inte. Jag säger väl bara “Thank you, your honor. With God’s help I’ll conquer this terrible affliction.” Booyah!

För en tid sedan klippte jag ett ex av den här sjukt tunga (1096 sidor…) omnibusen och nu känner jag att jag måste flasha den. Den samlar hela Grant Morrisons Eisner Award -nominerade run, är out of print, och regerar i största allmänhet. 28×19,5×6 cm. Höjd, bredd, djup. Jodå, så att. New in shrinkwrap såklart. Vad kalaset kostade är en sådan där grej som skulle få vanliga människor att kolla på en som man vore en i-d-i-o-t. De som vet något (om något) skulle naturligtvis fatta, men det här tänker jag ändå ta med mig i graven. Det finns normies överallt, och de kan tjalla för ens morsa.

Apor är som bekant softa jävlar. Ta bara Tim Tsuis nya Da Warrior. Softare än så blir det inte. Åtta komma tjugofem tum apa, kommer uppblingad med inte mindre än 30 st swarovskikristaller samt ett gäng fräna tillbehör som sprayburk (såklart), hjälm och stenhård ansiktsmask. Finns i normal, battle och secret version. Blå, lila respektive svart. Fler bilder efter hoppet.

Fortsätt läs ‘Da Warrior by Tim Tsui’

…utom i torsdags, som var lite som fredag. Fredag var mer som en lördag kan man säga. Lördag var väl iof nästan som en söndag. Söndag liknade fan knappt någonting. Idag vet jag inte. En sur onsdag eller något.

Bästaste länken just nu: http://www.jakeandamir.com/random. Guld, guld, guld. Hver gang. Olika men lika roligt.

Den här videon är så knäckande jvla rolig. Varje gång. Zach Galifianakis har gjort en skön video till Kanye Wests “Can’t Tell Me Nothin’”. Det är iof roligt i sig, men det som tar sönder och förstör mig är Will Oldham som bakgrunds-Ho/hard guy. Det blir roligare om man vet vem Will/Bonnie ‘Prince’ Billy är, men i korthet är han ungefär den suraste skäggtomte som någonsin blivit beskylld för att spela alt-country. Han har typ aldrig skrattat i hela sitt liv. Och så nu detta. Underbart. How he stay faithful in a room full of ho’s? Ha ha!

Omslaget är borta, men vad gör väl det när pärmen är så suveränt snygg. Stieg Trenters “Sturemordet” från Albert Bonniers Förlag, tryckår 1964. Klicka för större bild. Mmmm…

It begins when Marty ”The Gibbon” Blank, a mutant chump with chimp-like powers, is ensnared in a science experiment gone wrong. He’s jettisoned into a sinister alternate reality devoid of humans; here, all of our crime-fighters are now hirsute anthropoids. Joined by the fetching human scientist Dr. Fiona Fitzhugh, this wannabe villain (the Gibbon founded the Spider-Man hating/baiting Legion of Losers) is, in fact, recruited by the seemingly upright Ape-Vengers as he searches for a way back home. (från EW)

Lamt är bara förnamnet. Vem fan kom på det här? Ansvaret/skulden verkar ännu en gång vila tungt på Joe Quesadas axlar, en man som redan sitter rätt löst i vissa kretsar (efter One More Day och allt det där ). Karl Kesel, medbrottsling, säger såhär om hur han blev insyltad i sörjan:

A call from Steve Wacker was all it took. For some strange reason, he (and, I believe, Joe Quesada) thought I was the perfect choice for a story about super-powered, intelligent apes. And for some even stranger reason, I agreed! (Newsarama)

Apor är i och för sig softa jävlar. Vet ändå inte riktigt vad jag skall säga. Ta Wolverine med bananerna till exempel. Det känns som att jag tittar på en sådan där poster med en unge i blöja och solbrillor som spelar saxofon. Jag fattar idén, men det känns ändå bara obehagligt. Fler bilder efter hoppet.

Fortsätt läs ‘Marvel går apa’